Krönika: Vad var det jag sa?!

Detta är en krönika av Mjölby Hockeys kommunikationsansvarige Tobias Josefsson. Åsikterna är personliga och baseras på årtionden av kärlek, engagemang och arbete i och omkring svensk ishockey på elitnivå.

Hej alla MHC-vänner!

När hösten nu är här på allvar och vi har kommit sju matcher in på säsongen är det en veckas spelledigt för laget i Hockeyettan. Det innebär att det ges lite tid för reflektion och eftertanke, även för oss runt omkring laget.

MHC har inlett säsongen på ett överraskande bra sätt och har en stark formkurva, sett till resultaten. Även om spelet inte alltid har stämt hundraprocentigt har det funnits spelare som har klivit fram på strålande sätt och avgjort matcher åt rätt håll.

Vilka spelare tänker jag då på? Många.

Mike Sjöberg måste så klart nämnas först, vilken start på säsongen han har bjudit på! Förutom två nollor och en räddningsprocent på över 96 känns han tryggare och lugnare i målet, samtidigt som hans atletiska sidor också får utrymme.

Att Edvin Lundqvists målform har fortsatt från förra säsongen är så klart välkommet. Han har gjort mål på nästan vartannat skott och leder laget i plus/minus. Samtidigt har tidigare målsprutan William Strand blivit lagets assistkung och blockar mängder av skott defensivt.

Lagkaptenen Philip Dimtrén (nej, inte "Dimitrén" med ett extra i som en del säger...) fortsätter att teka stabilt och är den ledare han ska vara. Utstrålningen hos David Lindholm är någonting helt annat än i fjol – då var han en junior till intrycket, nu är han en senior som tar för sig och växer för varje vecka som går.

Över till "jokern" Sebastian Lundman, som ser ut att ha mer självförtroende och vågar göra det där lilla extra. Skönt nog blev han kvar i MHC, för vi var många som såg det komma. Nu ger det nämligen utdelning i form av poäng, inte minst i powerplay. Fortsätt att vara den lirare du är.

En som i det tysta har blivit en "late bloomer" är Hannes Rydin Irebro, den 27-årige backen som under säsongsinledningen har börjat hitta både spel och attityd som aldrig förr. Leendena strålade i båset efter att han fintat bort en motståndare på offensiv blå så det stod härliga till. Dessutom har han redan gjort mål i seriespelet, vilket har varit ovanligt i historien.

William Lagerqvist har vuxit både fysiskt och psykiskt, känns det som. Hur kan han bara vara 21 år med det spelet?! Tre spelare med mycket istid har ännu inte varit inne på ett enda baklängesmål i spel med lika manskap. Arvid Pousette (+2), Ludvig Strand (+5) och Christoffer Rapp (+6).

Har ni förresten tänkt på en sak? Alla de spelare som jag har nämnt ovan spelade i MHC i fjol. De som finns kvar sedan dess har klivit fram, de tar ansvar och de utvecklas. Som spelare och som grupp.

Pratet från många om att Mjölby inte skulle räcka till, att det måste komma in spets, att det måste värvas – det har hittills kommit på skam. Kontinuitet, trivsel och klubbhjärta gör skillnad.

Det är stommen i laget, MHC-hjärtat, som har levererat. Spelare för spelare har inte MHC varit bäst i alla matcher hittills, ärligt talat, men som lag har de presterat tillsammans. Den där glöden finns, den där förmågan att vinna täta matcher. Det såg vi redan på försäsongen, för även om det inte alltid var så snyggt så kom vinsterna redan då.

Nyförvärven då? Är de bortkastade investeringar? Lugn, bara lugn. Här har vi ett sparkapital som vi börjar se höja sig över horisonten.

Sebastian Wagner som "backup" (?) till Mike har över 94 procent i räddningar och två segrar av två möjliga. Adam Sikl skjuter som en häst sparkar (hårt!) och August Hummer gör mycket nytta, hittills i det tysta.

Olle Henell är en nödvändig "pain in the ass" i Nellys skadefrånvaro. Nico Vuorijärvi tillför stabilitet och rutin, det finns mer att se framöver. Storebror Adam Lundqvist tillför självförtroende och attityd, utöver poängen. Simon Persson kan mer, och hans intensiva blick är Halloween-läbbig

David Bremer... ja, han är David Bremer. Ge det lite tid.

På tränarsidan har vår egen "BTO", Björn Tholander Olsson, bevisligen levererat hittills. Det är en konst att skapa en vinnande mentalitet hos en grupp människor och därtill ha förmågan att coacha under matcher.

Det är alltså en mycket stark inledning vi har fått uppleva, någonting historiskt. Vi kan samtidigt räkna med att det någon gång under säsongen kommer minst en större svacka för hela laget. Att spela 38 omgångar utan en svacka är omöjligt.

Att då tidigt ha kunnat bygga upp en poängmässig marginal i tabellen är otroligt värdefullt för lugnet. I och med att det nu är en rak serie som spelas över hela säsongen är alla poäng lika mycket värda, oavsett när de tas. Så var det inte tidigare, när saker nollades halvvägs.

Hockeyettan den här säsongen bjuder på många överraskningar. Då tänker jag inte på MHC, utan på exempelvis bottentippade Tyringe ligger just nu sexa i tabellen och nykomlingarna Järfälla och Kungälv som ligger på slutspelsplats. De kan få det tufft framöver, men precis samma sak gäller här. Inspelade poäng försvinner inte.

Om det är någonting som jag hoppas mer på framöver är det att publiksiffran ska öka. Med tanke på den start som vi har bjudits på och det hjärta som visas i spelet borde folk vallfärda till ProTrain Arena för att se MHC. Det får vi gemensamt arbeta vidare med.

Nu laddar vi hockeybatterierna inför Mörrum borta på lördag, tro inte att det blir lätt, och därefter väntar två raka hemmamatcher mot fortsatt tufft motstånd. Först mot Grästorp den 29 oktober och därefter blir det derby mot Tranås den 1 november. Kom och se MHC!

Avslutningsvis har jag i flera tidigare krönikor berättat att jag gärna skulle ha haft kvar hela gänget från förra säsongen utifrån den potential jag såg. Även om den här säsongen är väldigt ung och det är mycket kvar att spela om vågar jag ändå utbrista i ett...

Vad var det jag sa?!